Efter en koll i kalendern sprang jag i ren panik milen i lördags. Gick sådär. Mitt i en mjölksyresprutande backe blir jag dessutom akut bajsnödig. Rödmosig, svettig, varm och lite nervös vek jag av spåret in i skogen och lyckades faktiskt hitta en vacker glänta med utsikt där jag i lugn och ro kunde släppa på trycket. Nu kanske ni tror att detta fick mig ur balans. Men icke. Faktum är att det blev lite av en nytändning mitt i passet. Efter lite vitmossa var jag startklar igen och betydligt piggare än tidigare. Jag blev liksom "ett med naturen" under de sista kilometrarna. En fantastisk känsla.
Jag kan även meddela att jag numer springer med pulsklocka, en Polar RS 100. Ytterligare ett kliv i teknikutvecklingen är alltså taget i RW. Har gjort ett VO2max test och kalibrerat klockan utefter min enorma fysik och kapacitet. Nike+ är väldigt 2008. Väldigt motionär. Nu är det Polar "Listen to your body" RS 100 som gäller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det var väl tur att du höll balansen efter du tömt tolvfingertarmen, hade lätt blitt en folkskygg vända annars
SvaraRaderaOm man kör "Vila sig i form" metoden behöver man inte besöka dass i skogen eller ha pulsklocka. Väldigt bekvämt.
SvaraRaderaJag tycker det är äckligt Klas. Och jag är nu 100% säker på att du är prasselbajsarn...
SvaraRaderaVasan drar närmre som sagt. Hoppas formen gör det också. En månads träningsuppehåll & polska cigarettlimpor sätter uppenbarligen sina spår. Under den första vändan i hegen var jag över helt sanlösa 6min/km ett par gånger. Igår gick det lite bättre, men det är en lång väg kvar. Imorrn ska jag & Lunke nöta stigarna i Stångtjärn. Förhoppningsvis gör den oundvikliga tävlingsinstinkten underverk...
Lite halvkul att laget som har startnummer 406 i stafetten heter Running Dog. De måste vi ju bara spöa!
SvaraRadera